del 3 nyversion
Regnet fortsatte smattra mot taket och fönstret blev alldeles prickigt. Efter ett tag gick det nästan inte att se ut längre. Och så hade det blivit kallt, fönstret var nära sängen och kylan utifrån verkade komma in.
"Vi sätter oss i vardagsrummet istället" sa Alice och vi gick in dit. Hon tog fram en kortlek och vi började spela. Killarna hade fortfarande inte kommit. Och skolan skulle börja om tjugo minuter. Efter fem minuter så tog Alice upp sin mobil och ringde Niklas för att fråga var han var någonstans. När han svarade satte hon på högtalare så att jag också skulle höra.
"Niklas, var är du?" frågade Alice.
"Jag... vi är utanför ditt hus nu" sa han. Och mycket riktigt, precis när han hade sagt det så knackade det på dörren.
"Öppnar du?" frågade Alice mig, och tänkte inte på att Niklas hörde henne.
"Jag kan inte öppna, dörren är låst...?" sa Niklas undrande.
"Nej, Niklas jag sa till Kim" sa Alice.
"Är Kim där?" det var Rasmus, han lät glad. Jag rodnade och log mot Alice.
"Men vi måste ändå gå nu Alice, så du måste hänga med" sa jag, för jag hade inte så stor lust att vara ensam med Niklas och Rasmus. Vad än Alice sa. Och vad Rasmus än sa. Alice nickade och vi gick till hallen, tog våra saker och öppnade dörren. Och så drog Alice fram ett paraply.
"Hej Alice" sa Niklas och kramade Alice, som besvarade kramen.
"Yo. Varför ville de andra inte hänga med?" frågade Alice. Niklas svarade att, eftersom det regnade hade ingen av hans kompisar lust att gå en omväg. Hur liten den än var.
Eftersom killarna inte hade med sig ett paraply så gick alla under Alices paraply. Och eftersom det inte var så stort, fick vi tränga ihop oss under det.
"Varför tog du inte ett parasoll istället?" klagade jag efter att Alice hade trampat på min fot för tionde gången. Till min stora förvåning så skrattade både Niklas och Rasmus. Killar brukade inte skratta åt det jag sa, om jag inte svarade något helt fel på en lärares fråga. Inte ett drömscenario precis.
Rasmus gick bredvid mig, så jag kände egentligen inte någon större lust att klaga. Jag klagade bara för att det var en pinsam tystnad och jag hatade när det var pinsamt tyst.
"Men Niklas sa att han skulle ta med ett, så jag tänkte att jag inte behövde" sa Alice och skrattade.
"Jag tyckte att det var alldeles perfekt väder, så att vi inte skulle behövt ett parasoll. Förlåt..." sa Niklas skyldigt. Alla skrattade.
Vi kom fram till skolan efter att ha trampat på varandras fötter otaliga gånger. Då var det fem minuter innan svenskan började. Efter att jag hade sagt hejdå till både Rasmus och Niklas, och Alice hade kramat dem och sagt hejdå, gick vi till våra skåp. Vår klass skåp låg på nedersta våningen och svenskasalen låg högst upp.
Alice gick och pratade om Niklas. Jag gick bredvid henne och tänkte på Rasmus. Han hade blivit glad när han hörde att jag var hos Alice. Han hade verkat väldigt glad att jag var med.
"... och hans min när han tittade på dig! Jag är säker på att han är kär i dig" Alice ord väckte mig ur mina tankar.
"Nej, han är kär i dig. Det märks" svarade jag. Hur kunde hon få för sig att Niklas var kär i mig? Jag bestämde mig för att hon bara var osäker och ville ha lite stöd.
"Eh... nej, det tror jag knappast. Du märkte ju att han tittade på dig hur många gånger som helst och han blev ju jätteglad när han fick veta att du skulle gå med oss..." sa Alice och lät förvånad hon med. Jag tittade förvånat på henne. Niklas var inte kär i mig, han var kär i henne. Och han var inte alls glad över att jag var med. Sen klickade det till i mitt huvud.
"Vi sätter oss i vardagsrummet istället" sa Alice och vi gick in dit. Hon tog fram en kortlek och vi började spela. Killarna hade fortfarande inte kommit. Och skolan skulle börja om tjugo minuter. Efter fem minuter så tog Alice upp sin mobil och ringde Niklas för att fråga var han var någonstans. När han svarade satte hon på högtalare så att jag också skulle höra.
"Niklas, var är du?" frågade Alice.
"Jag... vi är utanför ditt hus nu" sa han. Och mycket riktigt, precis när han hade sagt det så knackade det på dörren.
"Öppnar du?" frågade Alice mig, och tänkte inte på att Niklas hörde henne.
"Jag kan inte öppna, dörren är låst...?" sa Niklas undrande.
"Nej, Niklas jag sa till Kim" sa Alice.
"Är Kim där?" det var Rasmus, han lät glad. Jag rodnade och log mot Alice.
"Men vi måste ändå gå nu Alice, så du måste hänga med" sa jag, för jag hade inte så stor lust att vara ensam med Niklas och Rasmus. Vad än Alice sa. Och vad Rasmus än sa. Alice nickade och vi gick till hallen, tog våra saker och öppnade dörren. Och så drog Alice fram ett paraply.
"Hej Alice" sa Niklas och kramade Alice, som besvarade kramen.
"Yo. Varför ville de andra inte hänga med?" frågade Alice. Niklas svarade att, eftersom det regnade hade ingen av hans kompisar lust att gå en omväg. Hur liten den än var.
Eftersom killarna inte hade med sig ett paraply så gick alla under Alices paraply. Och eftersom det inte var så stort, fick vi tränga ihop oss under det.
"Varför tog du inte ett parasoll istället?" klagade jag efter att Alice hade trampat på min fot för tionde gången. Till min stora förvåning så skrattade både Niklas och Rasmus. Killar brukade inte skratta åt det jag sa, om jag inte svarade något helt fel på en lärares fråga. Inte ett drömscenario precis.
Rasmus gick bredvid mig, så jag kände egentligen inte någon större lust att klaga. Jag klagade bara för att det var en pinsam tystnad och jag hatade när det var pinsamt tyst.
"Men Niklas sa att han skulle ta med ett, så jag tänkte att jag inte behövde" sa Alice och skrattade.
"Jag tyckte att det var alldeles perfekt väder, så att vi inte skulle behövt ett parasoll. Förlåt..." sa Niklas skyldigt. Alla skrattade.
Vi kom fram till skolan efter att ha trampat på varandras fötter otaliga gånger. Då var det fem minuter innan svenskan började. Efter att jag hade sagt hejdå till både Rasmus och Niklas, och Alice hade kramat dem och sagt hejdå, gick vi till våra skåp. Vår klass skåp låg på nedersta våningen och svenskasalen låg högst upp.
Alice gick och pratade om Niklas. Jag gick bredvid henne och tänkte på Rasmus. Han hade blivit glad när han hörde att jag var hos Alice. Han hade verkat väldigt glad att jag var med.
"... och hans min när han tittade på dig! Jag är säker på att han är kär i dig" Alice ord väckte mig ur mina tankar.
"Nej, han är kär i dig. Det märks" svarade jag. Hur kunde hon få för sig att Niklas var kär i mig? Jag bestämde mig för att hon bara var osäker och ville ha lite stöd.
"Eh... nej, det tror jag knappast. Du märkte ju att han tittade på dig hur många gånger som helst och han blev ju jätteglad när han fick veta att du skulle gå med oss..." sa Alice och lät förvånad hon med. Jag tittade förvånat på henne. Niklas var inte kär i mig, han var kär i henne. Och han var inte alls glad över att jag var med. Sen klickade det till i mitt huvud.
