~ Var det bara en dröm ~ del 4
Vi kom fram till skolan, då var det fem minuter innan svenskan började. Efter att vi hade sagt hejdå till Rasmus och Niklas, eller Alice kramade båda två och jag sa hejdå, så gick jag och Alice och hämtade våra böcker. Våra skåp låg på nedersta våningen och svenskasalen låg högst upp.
Alice gick och pratade om Niklas. Jag gick bredvid henne och tänkte på Rasmus. Han hade blivit glad när han hörde att jag var hos Alice. Han hade verkat väldigt glad att jag var med.
"... och hans min när han tittade på dig! Jag är säker på att han är kär i dig" Alice ord väckte mig ur mina tankar.
"Nej, han är kär i dig. Det märks" svarade jag. Hur kunde hon få för sig att Niklas var kär i mig? Jag bestämde mig för att hon bara var osäker och ville ha lite stöd.
"Eh... nej, det tror jag knappast. Du märkte ju att han tittade på dig hur många gånger som helst och han blev ju jätteglad när han fick veta att du skulle gå med oss..." sa Alice och lät förvånad hon med. Det klickade till i mitt huvud.
"Jaha, du menar Rasmus?" frågade jag och log.
"Ja..." svarade Alice och himlade med ögonen. Men hon log också.
Vi hade kommit upp för den sista trappan och såg vår att vår lärare höll på att öppna klassrumsdörren.
"Vi kanske ska skynda oss..." sa Alice och vi började småspringa. Vi passerade Niklas och Rasmus, som sa hej. De hade sina skåp här så det var inte så konstigt att vi träffade dem. Men vi hann inte svara, för vi rusade rakt in i klassrummet. Där inne satte vi oss på första raden, närmast fönstret. Det gjorde vi inte för att smöra för läraren, men vi älskade att sitta och titta ut när vi skrev berättelser, vilket vi hade gjort de tio senaste lektionerna.
"Nu vill jag bara påminna er om att jag vill ha in era berättelser nästa gång. Ni kommer bara få den här lektionen på er att skriva i skolan, sen får ni skriva klart hemma" sa vår lärare, Anna.
Det var okej, för både jag och Alice var nästan klara. Jag tittade ner på det jag hittills hade skrivit i boken vi hade för de här berättelserna. Det var ganska många sidor, vi skulle skriva minst femtio sidor och jag hade skrivit femtioen. Den handlade om en tjej som var mobbad i skolan. Hennes kompis, som gick på en annan skola, hade hamnat på sjukhus eftersom hennes mamma hade krockat med bilen. De första tio sidorna handlade om när huvudpersonen var på sjukhuset och skulle hälsa på sin kompis. Resten av sidorna handlade om mycket annat, bland annat att kompisen dog eftersom hon hade skadat sig riktigt ordentligt och hur huvudpersonen kände sig då.
Kanske inte den bästa handlingen, men jag var väldigt nöjd. Jag fortsatte skriva, det kunde ju inte skada att skriva fler sidor än man behövde. Jag var en sådan person som ofta tyckte synd om huvudpersonen, så nu skrev jag att min huvudperson fick börja i skolan som kompisen och hennes mamma hade tittat på innan de krockade och att hon träffade en underbar kille där.
Alice gick och pratade om Niklas. Jag gick bredvid henne och tänkte på Rasmus. Han hade blivit glad när han hörde att jag var hos Alice. Han hade verkat väldigt glad att jag var med.
"... och hans min när han tittade på dig! Jag är säker på att han är kär i dig" Alice ord väckte mig ur mina tankar.
"Nej, han är kär i dig. Det märks" svarade jag. Hur kunde hon få för sig att Niklas var kär i mig? Jag bestämde mig för att hon bara var osäker och ville ha lite stöd.
"Eh... nej, det tror jag knappast. Du märkte ju att han tittade på dig hur många gånger som helst och han blev ju jätteglad när han fick veta att du skulle gå med oss..." sa Alice och lät förvånad hon med. Det klickade till i mitt huvud.
"Jaha, du menar Rasmus?" frågade jag och log.
"Ja..." svarade Alice och himlade med ögonen. Men hon log också.
Vi hade kommit upp för den sista trappan och såg vår att vår lärare höll på att öppna klassrumsdörren.
"Vi kanske ska skynda oss..." sa Alice och vi började småspringa. Vi passerade Niklas och Rasmus, som sa hej. De hade sina skåp här så det var inte så konstigt att vi träffade dem. Men vi hann inte svara, för vi rusade rakt in i klassrummet. Där inne satte vi oss på första raden, närmast fönstret. Det gjorde vi inte för att smöra för läraren, men vi älskade att sitta och titta ut när vi skrev berättelser, vilket vi hade gjort de tio senaste lektionerna.
"Nu vill jag bara påminna er om att jag vill ha in era berättelser nästa gång. Ni kommer bara få den här lektionen på er att skriva i skolan, sen får ni skriva klart hemma" sa vår lärare, Anna.
Det var okej, för både jag och Alice var nästan klara. Jag tittade ner på det jag hittills hade skrivit i boken vi hade för de här berättelserna. Det var ganska många sidor, vi skulle skriva minst femtio sidor och jag hade skrivit femtioen. Den handlade om en tjej som var mobbad i skolan. Hennes kompis, som gick på en annan skola, hade hamnat på sjukhus eftersom hennes mamma hade krockat med bilen. De första tio sidorna handlade om när huvudpersonen var på sjukhuset och skulle hälsa på sin kompis. Resten av sidorna handlade om mycket annat, bland annat att kompisen dog eftersom hon hade skadat sig riktigt ordentligt och hur huvudpersonen kände sig då.
Kanske inte den bästa handlingen, men jag var väldigt nöjd. Jag fortsatte skriva, det kunde ju inte skada att skriva fler sidor än man behövde. Jag var en sådan person som ofta tyckte synd om huvudpersonen, så nu skrev jag att min huvudperson fick börja i skolan som kompisen och hennes mamma hade tittat på innan de krockade och att hon träffade en underbar kille där.
NY DEL.. NU TACK!! :D <3 XD