~ Var det bara en dröm ~ del 3
Regnet fortsatte smattra mot taket och fönstret blev alldeles prickigt. Efter ett tag gick det nästan inte att se ut längre. Och så hade det blivit kallt, fönstret var nära sängen och kylan utifrån verkade komma in.
"Vi sätter oss i vardagsrummet istället" sa Alice och vi gick in dit. Hon tog fram en kortlek och vi började spela. Killarna hade fortfarande inte kommit. Och skolan skulle börja om tjugo minuter. Efter fem minuter så tog Alice upp en telefon och ringde Niklas för att fråga var han var någonstans. När han svarade satte hon på högtalare så att jag också skulle höra.
"Niklas, var är du?" frågade Alice.
"Jag... vi är utanför ditt hus nu" sa han. Och mycket riktigt, precis när han hade sagt det så knackade det på dörren.
"Kim, öppnar du? Nej, Niklas jag sa till Kim" sa Alice. Niklas hade börjat säga att han inte kunde öppna dörren eftersom det var låst.
"Är Kim där?" det var Rasmus, han lät glad. Jag rodnade och log mot Alice.
"Men vi måste ändå gå nu Alice, så du måste hänga med" sa jag, för jag tänkte inte gå och öppna dörren för några killar ur nian. Vad än Alice sa. Hon nickade och vi gick till hallen, tog våra saker och öppnade dörren. Och så drog Alice fram ett paraply.
"Hej Alice" sa Niklas och kramade Alice, som besvarade kramen. Det var bara Niklas och Rasmus utanför dörren.
"Skulle inte du ta med dig dina kompisar...?" frågade Alice.
"Eh... De orkade inte gå 'omvägen' till dig, det regnade för mycket" svarade Niklas och log.
Eftersom killarna inte hade med sig ett paraply så gick alla under Alices paraply och fick tränga ihop oss, eftersom hennes paraply inte var särskilt stort.
"Varför tog du inte ett parasoll istället?" klagade jag efter att hon hade trampat på min fot för tionde gången. Till min stora förvåning så skrattade Niklas och Rasmus. Killar brukade inte skratta åt det jag sa, om jag inte svarade något helt fel på en lärares fråga. Inte för att det kändes så bra. Rasmus gick bredvid mig, så jag kände egentligen inte någon större lust att klaga. Jag klagade bara för att det var en pinsam tystnad och jag hatade när det var pinsamt tyst.
"Men Niklas sa att han skulle ta med ett, så jag tänkte att jag inte behövde" sa Alice och skrattade.
"Jag tyckte att det var alldeles perfekt väder, så att vi inte skulle behövt ett parasoll. Förlåt" sa Niklas skyldigt. Alla skrattade.
"Vi sätter oss i vardagsrummet istället" sa Alice och vi gick in dit. Hon tog fram en kortlek och vi började spela. Killarna hade fortfarande inte kommit. Och skolan skulle börja om tjugo minuter. Efter fem minuter så tog Alice upp en telefon och ringde Niklas för att fråga var han var någonstans. När han svarade satte hon på högtalare så att jag också skulle höra.
"Niklas, var är du?" frågade Alice.
"Jag... vi är utanför ditt hus nu" sa han. Och mycket riktigt, precis när han hade sagt det så knackade det på dörren.
"Kim, öppnar du? Nej, Niklas jag sa till Kim" sa Alice. Niklas hade börjat säga att han inte kunde öppna dörren eftersom det var låst.
"Är Kim där?" det var Rasmus, han lät glad. Jag rodnade och log mot Alice.
"Men vi måste ändå gå nu Alice, så du måste hänga med" sa jag, för jag tänkte inte gå och öppna dörren för några killar ur nian. Vad än Alice sa. Hon nickade och vi gick till hallen, tog våra saker och öppnade dörren. Och så drog Alice fram ett paraply.
"Hej Alice" sa Niklas och kramade Alice, som besvarade kramen. Det var bara Niklas och Rasmus utanför dörren.
"Skulle inte du ta med dig dina kompisar...?" frågade Alice.
"Eh... De orkade inte gå 'omvägen' till dig, det regnade för mycket" svarade Niklas och log.
Eftersom killarna inte hade med sig ett paraply så gick alla under Alices paraply och fick tränga ihop oss, eftersom hennes paraply inte var särskilt stort.
"Varför tog du inte ett parasoll istället?" klagade jag efter att hon hade trampat på min fot för tionde gången. Till min stora förvåning så skrattade Niklas och Rasmus. Killar brukade inte skratta åt det jag sa, om jag inte svarade något helt fel på en lärares fråga. Inte för att det kändes så bra. Rasmus gick bredvid mig, så jag kände egentligen inte någon större lust att klaga. Jag klagade bara för att det var en pinsam tystnad och jag hatade när det var pinsamt tyst.
"Men Niklas sa att han skulle ta med ett, så jag tänkte att jag inte behövde" sa Alice och skrattade.
"Jag tyckte att det var alldeles perfekt väder, så att vi inte skulle behövt ett parasoll. Förlåt" sa Niklas skyldigt. Alla skrattade.
